Det är jag som ska bli arg eller sur över minsta lilla, och det är jag som inte ska svara på sms för att visa att jag är bitter, det är inte jag som ska be om ursäkt för inget jag gjort och det är jag som ska försöka få honom att må dåligt över att han har gjort något fel, det är jag som ska svara elakt tillbaka även om han ber om ursäkt, det är jag som ska svara att det inte är något när han frågar vad det är, det är jag som ska vända mig om och han ska krypa upp bakom mig och hålla om mig. Det ska inte vara tvärt om!

Jag hatar detta, varje morgon så är det någonting. Och jag vet inte ens vad jag har sagt eller gjort, det bara är. Och jag måste be om ursäkt flera gånger, och när jag gör det så litar han inte ens på att jag verkligen menar det... Hoppas det går över imorrn annars blir det en ganska stel resa till mamma.