Jag börjar få mina humörsvägningar, så bli inte ledsna om jag är elak någon gång nu i veckan. Just nu är mitt humör "börja inte gråta för att du inte hittar fjärrkontrollen". Jag vill så gärna bara spricka. Av många anledningar.. främst att jag saknar min mamma så otroligt mycket att det gör ont. Och så känner jag mig så otroligt naiv som aldrig tar tag i sådant jag borde ta tag i, som skolan och att plugga lagom varje dag. Istället strunar jag i allt för att jag inte "orkar". Somnade ett tag, och ville inte vakna förräns sent på natten och kunna somna om igen. Kliva upp på morgonen. Jag hatar kvällar, nätter. Allt gör så ont idag.. Alla ord, alla blickar, alla tankar. Och det enda jag vill just nu är ändå att vara ensam.. Helt ensam, i ett litet rum.
Hatar ni mig idag?


Jag har blivit beroende av hans närhet. Det första jag ser när jag vaknar, är honom liggandes bredvid mig och hans fingertoppar som flyter över mina handleder. Det spelas upp framför mig, som en stumfilm. Jag kan iallafall konstatera att han ersätter den tid då jag faller ner i min mörka tanke-pool som inte låter mig ta mig upp som en tillbakaspolad simhoppsbrud. Och nu när jag inte ens fått se honom på två dagar känns det som att allt bara rasas som dominobrickor.. Jag hatar att vara den som är den, som blir såhär bitter. Jag vet inte vad som är felet med mig, jag kanske behöver mer sömn eller nåt.


Te värmer upp mina kalla fötter. Underbart, mjukt, varmt söderte.