Jag är arg på min mamma för att hon valde att flytta, jag är arg på henne för att jag har hamnat i den situationen jag är i idag. Jag är arg för att jag inte har något jobb och när jag väl får ett kommer alla pengarna gå till dyr hyra och mat. Jag är arg för att mamma kastade in mig i vuxenlivet tidigare än någon annan jag känner, jag är arg för att inget av detta är mitt verk utan tänker hela tiden att "bara mamma inte hade flyttat". Jag är arg för att jag inte kan göra vissa saker jag kunde förut, jag är arg för att jag inte bor i den lägenhet jag älskar så fruktansvärt mycket att jag skulle göra nästan vad som helst för att få flytta tillbaka. Jag är arg över att jag måste ta en buss och en tunnelbana för att få komma till platsen jag växte upp på. Jag är arg för att jag inte längre kan gå balkongvägen för att bara några meter senare vara hemma hos Nadia och mysa hemma hos henne. Jag är arg för att jag inte längre kan säga till mina vänner att ni kan komma över till mig i helgen för jag är ensam. Jag är arg för att jag inte haft en hemmakväll i MIN soffa med mina finaste vänner trängandes på golv och i fotöljen på ett år. Jag är arg över att jag inte springa ner från trappan direkt till köket och röra ihop ett mellanmål och diskutera saker med mamma medans tevattnet kokar. Jag är arg på mig själv att jag har misslyckats totalt i att vara vuxen. Jag är arg över att jag hela tiden måste tänka på pengar eftersom det är det viktigaste just nu. Jag är arg över att jag inte tjänar mina egna pengar för att jag inte lyckas få nåt jobb. Jag är arg över att jag hellre sitter hemma och myser än att hitta ett jobb och det stör mitt jobbsökande. Jag är arg för att jag bor med min bror som inte kan hand om sig själv, och att det också beror på flytten. Jag är arg över att jag och Natalie slutade fungera de sista veckorna jag bodde hos henne. Jag är arg över att jag inte kan följa med på allt mina vänner hittar på för att jag inte har några pengar, och jag lyckas alltid får det att låta som att jag inte vill vara med dom. Jag är arg på min själv att jag inte kan slita mig och rycka upp mig för att ta tag i saker. Jag är arg för att det inte finns några jobb som passar mig för man måste ha meriter och tur. Jag är arg över att jag hela tiden kan och vill och märker mig själv tänka på hur mitt liv hade varit om mamma inte hade flyttat. Jag är arg över att jag jämt får en klump i magen så fort jag tänker på lägenheten i skarpnäck, alla minnen dyker upp och jag vill se framtida minnen i den lägenheten också. Jag är arg över att jag är så jävla matriell och gråter över en lägenhet. Jag är arg över att min låtsaspappa var otrogen mot min mamma för då hade jag aldrig hamnat här. Jag är arg över att tänka på att hade mamma aldrig flyttat hade jag varit så sjukt lycklig och inte bott i skogen och inte behövde skämmas över att vilja ta hit kompisar. Jag är arg över att jag inte KAN ta hit kompisar för att det är så pinsamt. Jag är arg över att jag jämt får skit från min bror för att jag försöker få honom på rätt spår, och nu har gett upp. Jag är arg över att jag måste åka en buss i fyra timmar för att träffa min egen mamma, och jag är bara 19 år. Jag är arg över dom enda gångerna jag är riktigt glad är när jag är med Calle och mina vänner, och som lyckligast när jag är hos mamma. Jag är arg över att andra har det bättre än jag, jag är arg på att dom som fortfarande bor hemma har så mycket mer möjligheter att ta för sig av. Jag är arg över att ingen förstår. Jag är arg över hur mitt liv har blivit. Jag är arg över att jag är så jävla snäll och glad och försöker vara positiv, ställer upp för andra människor, försöker få andra människor att må bra även fast jag har en dålig dag, hjälper gamla tanter till sös och har alltid uppfört mig utan att mamma blir besviken på mig, jag har helt enkelt varit en så jävla bra människa och ändå förtjänar jag att må som jag gör?