Ja, då sitter man här och spiller tårar som stinker frustration, igen. Jag skrek inte ens, jag bara pratade lugnt för jag vet hur det blir när jag börjar skrika... Men inte funkar det? Nä. Själv måste man alltså leva efter någon annans regler eftersom denne vägrar samarbeta. Och vad blir det då? Jo, disk överallt, skitiga stekpannor/kastruller som hindrar mig från att kunna laga mat utan att behöva diska upp allting. Jag har aldrig sett ett kök så skitigt som när "någon annan" varit där och härjat för att kunna mätta sig för dagen.

Vad har jag gjort för att förtjäna ett sådant äckligt och osammarbetsvilligt syskon som vägrar lyssna på varken mig eller min egen mor? Nu tänker ni "ååh vad jobbigt att bo ensam med småsyskon!". Nej, 22 år är han och kan fortfarande inte ta hand om sig själv.

Jag är trött på att hela tiden måste hitta på nåt att göra bara för att slippa komma hem och städa, ta skit, bråka för att någon inte vill lyssna. Jag är så ledsen över att mamma alltid får höra allt från mig, allt skit som håller på att göras här hemma, allt som som jag måste ta in för att behöva dela lägenhet med en vuxen cp-skadad bror. Herregud, t.om. jag är mognare än honom.. Folk trodde ärligt talat att du var den yngsta! Hah!

Den dagen vi flyttar isär så räkna inte med min vänskap. Du har skadat mig och min själ alldeles för mycket, och jag har mått alldeles för dåligt för att kunna bli vän med dig efter detta. Jag hoppas du är nöjd, Niklas, du har slängt bort kanske det värdefullaste du kommer ha. Din egen syster.