Jag satt på toa och började sjunga för mig själv i huvudet. Då jag kom på vad det var jag själv sjöng på så sprang jag till datorn och sökte på "roxette" på spotify! Dom är faktiskt bra, och man kan typ alla låtar haha. Mammas förra man hade en signerad EP från Roxette, om jag minns rätt.

På tal om min förra låtsatspappa, så fick jag ett mejl av honom igår. Helt sjukt ju. Det stog samma jävla goja som första brevet jag och niklas fick för två år sedan (ett år efter skilsmässan). Då hade han skrivit "du kommer alltid va en dotter för mig" men inte likadant fast son till niklas haha. Så jävla grym och elak människa. Han trodde nog inte att vi skulle läsa varandras brev?

Hur som helst så svarade jag inte på det, men jag funderar på att göra det faktiskt. Han skrev att han förstår att jag har påverkats negativt av skilsmässan.. Det har jag lite ju, m$en jag skulle ju ALDRIG säga att det var tråkigt att han försvann som det lät på honom i brevet. När dom skiljde sig så fick jag, mamma och niklas upp ögonen för varandra och det dröjde inte länge förän vi blev bästa vänner (jag och mamma). Och det pratade vi t.om. om efteråt, att fan vad bra att det tog slut för att han hindrade oss från att vara en riktig familj.

Så nä, har inte påverkats negativt av skilsmässan. Däremot förändrade det en hel del, viss del av det jag ogillar idag men inte fan skulle jag vilja ha allt som förr igen. IDIOT

Jag vill att han ska veta att han var ett svin, att han gjorde att jag var blyg och inte vågade prata med vuxna, att jag alltid stod utanför dörren hemma i skarpnäck med nycklarna i handen och tänkte "hoppas han inte är hemma hoppas hoppas", att jag alltid var så jävla nervös över att fråga om saker, be om pengar, be om lov, fråga om hjälp. Allt. Och enda gångerna jag pratade med mamma var när jag hade nåt att be om/fråga för att jag visste att mamma var mycket snällare och skulle låta mig få det jag frågade om. Mina vänner hatade honom, i kunde prata om hur jävla arg han var jämt och att han alltid skällde på mig när jag hade kompisar hemma. Att min barndomsvän som jag kännt sedan blöjan var rädd för honom, men har inte sagt nåt förns skilsmässan. Jag mådde alltid så dåligt av att komma hem, att äta middag med familjen (bäst när thomas INTE var med) för det skulle alltid komma upp diskussioner som gjorde att antingen jag eller niklas fick skit. När jag blev 15-16 år gammal så vågade jag säga emot honom. Så fort han sade något som retade mig så sade jag emot lite kaxigt och fick inte lika mycket skit längre. Det kändes så jävla bra att äntligen våga, även om jag hade väntat i 11 år på att våga säga emot.

Jag skulle kunna komma på huuuur många olika saker som helst som jag fått skäll för från honom. En riktigt jävla äcklig människa.